Efter godnattsagen precis när vi släckt lampan:
Herman: Pappa, vet du vad jag ska bli när jag blir stor?
Jag: Nä, berätta.
Herman: Sjörövare!
Halvlång tystnad.
Herman: …eller polis.

På skötbordet när vi byter blöja.
Jag: Vad vill du ha när du fyller år?
Sixten: Skägg!
Jag (lite lagom förvånad): Som tomten?
Sixten: Som pappa!

Vad ska man säga, det är kul att vara idol men det hade ju varit bra mycket enklare om han hade sagt bilar.

Tips på kul presenter till en 3-åring får gärna lämnas bland kommentarerna för nu börjar det snart bli bråttom och det enda han egentligen behöver är byxor och strumpor.

Vi sitter och diskuterar eventuella barnbarn vid frukosten.

Jag: Killar kan inte ha bebisar i magen.
Herman: Kanske en förgiftad kille?

Vad ska man säga? Det märks att det är många prinsar som gifter sig med prinsessor på dagis och för att krångla till det lite extra så växer det rätt mycket svamp som inte bör ätas på vägen hem från dagis.

Efter förra blogginlägget så insåg jag att det här med strumpor är ett återkommande problem. Häromdan så skulle jag in på stadsbiblioteket för att låna lite barnböcker. Jag brukar gå utan strumpor på sommaren och tänkte inte på att det är skogräns på barnavdelningen, och insåg ganska snabbt att man känner sig som en hippie när man går barfota i offentliga miljöer, jag blev dessutom tvungen att be om hjälp och det gjorde väl inte saken lättare att boken som jag behövde hjälp med att hitta var Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev av Kalle Lind.

Boken är kanske mer tänkt som nostalgiläsning än ett försök att fördärva mina barns barndom men var väldigt intressant och rekomenderas starkt.

Jag tycker det här citatet sammanfattar hela boken:
“Jag är tacksam över att ha växt upp i en tid då barn räknades som tänkande varelser. Jag är mindre tacksam över att det ibland ledde till att jag fick lyssna till fnösktorr godnattlitteratur.”

Inför första dagisdagen så höll jag på att göra bort mig totalt. Jag har låtit barnen välja kläder själva under sommarlovet, man skulle säkert kunna påstå att det beror på att jag varit lat men jag tycker det låter mycket bättre om man vinklar det till att jag lärt dom fatta egna beslut och låtit dom känna lite frihet under ansvar. Jag har dragit gränsen vid stickade tröjor och det har funkat bra, vi har inte blivit arresterade en enda gång.

Sixten har oftast valt att gå barfota medan Herman har valt att ha två helt olika strumpor på fötterna, och han har varit väldigt nöjd med det och på nåt barnsligt sätt så blir man själv lite glad av att se nån som stolt går omkring med två omaka strumpor på fötterna så jag har inte protesterat och känt att det är nåt som kommer att ordna upp sig tills han börjar träffa tjejer eller söker jobb.

Men iallafall, inför första dagisdagen med nya fröknar och allt så kände jag att nu är det färgmatchning som gäller, på nåt sätt så vill jag inte att det ska framgå att jag är ensamstående pappa bara genom att dom tittar på barnens strumpor. Men tror ni att det gick att hitta två likadana strumpor? Eftersom han har valt olika strumpor varje gång så fanns det ju inte ens enda strumpa i tvättkassen som var den andra lik och jag höll på att få panik och kände att nu kommer vi försent första dagen bara för att vi inte har några strumpor, tack och lov så lyckades jag till sist hitta några torra strumpor i tvättstugan.