Gammal skåpmat med ett bäst-före-datum som förmodligen gick ut för 10 år sen, ursprungligen publicerat på det numera nerlagda Lunarstorm.
Vad ljuger man inte ihop i rubriken för att få nya läsare till dagboken? Jag har ju inte alls gått och blivit kär, möjligtvis att jag gått och blivit lite fascinerad av iodine Jupiter… vilket är La Reinas fel som allt annat, det är faktiskt hennes fel att jag skriver dagbok på Lunarstorm överhuvudtaget. Skulle jag göra något ovanligt dumt så kan ni lika gärna klaga hos henne direkt eftersom det förmodligen är hennes fel.
Fast jag tycker om henne ändå… trots allt, trots att hon skriver ord som jag inte förstår.
Men iallafall, för att åter dra in fröken Anki, ”Han är otäck den där Jupiter”, det är så sant som det är sagt, jag fick till och med gåshud när jag lyssnade på nån låt… vilket förstås ger högsta betyg. Faktum är att han är så pass genial och unik så att jag var beredd på att betala pengar för hans skiva och bok, jag förstår inte hur jag kunnat missa denna ondskans Tomas DiLeva.
En bok som innehåller ”Min religion är styv och hård och väntar med spänning på att penetrera det obskyra mörkret i er själ.” måste man ju bara ha i bokhyllan.
Men inte fan gick det att köpa dom, det går aldrig att köpa sånt som man vill ha i Uppsala, vill man ha något i den här stan får man beställa det i affären och vänta i två veckor… böcker, cd-skivor och datordelar, inte ett dugg finns att köpa direkt i affären, jag skulle lika gärna kunna bo i en håla i Norrland och beställa allt på postorder, då skulle man slippa allt studentpack.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Uppsala längre, det känns mest som en stad full av främlingar där jag har tappat bort min flock, de flesta som jag en gång umgicks med har glidit bort på ett eller annat sätt, flyttat, skaffat jobb eller startat företag, allt mer verkar kretsa runt flickvänner och familj, jag vet inte men när man har ett långvarigt förhållande verkar det som att en del människor försvinner utan att man märker det… och plötsligt står man där, ensam med sina tankar och är inte helt säker på att man gillar sällskapet.
Nu ska det väl erkännas att jag är brutalkass på att hålla kontakt med folk, jag är inte den som gillar att prata i telefon och jag är rätt kass på att gå ut och hälla i mig en massa sprit på krogen bara för att vara social. Tragiskt va? Fast nu får jag vara tragisk för nu är det vetenskapligt bevisat att jag är deprimerad, 12 av 20 möjliga poäng på ett sånt där test, hade jag dessutom haft lätt för att gråta och planer på att ta livet av mig så hade jag nästan fått full pott.
Och jag som trodde att man skulle må bättre när det blev vår och ljust, istället för att inte kunna somna förrän klockan 5 så vaknar man klockan 5 och kan inte somna om, jag vet inte vilket som är värst, och att Kajsa blev överkörd gör väl inte saken bättre.
Jag vet inte ens vad jag blir lycklig av längre, kärlek och hångel utsätts man för allt mer sällan, allting verkar liksom gå på rutin nuförtiden, man vet att morgondagen kommer se ut precis som gårdagen, det händer inga nya saker längre och överraskningarna är utrotningshotade, liksom nöjena, det händer inte ett smack i människobyn som jag vill ta del av. Det är visserligen skivmässa på söndag, men jag vet inte, det kostar pengar och allting finns gratis på Internet och man får det i mp3 format direkt.
I need someone to show me the things in life that I can’t find
I can’t see the things that make true happiness, I must be blind
- Black Sabbath
Nu lägger vi ner för idag.
// R
Dagens låt: iodine Jupiter – Lilla Flickan Zombie.